Har du någon gång tyckt om en person väldigt mycket, men ni har endå valt at gå skiljda vägar?  gråtit månader i streck. Och när man nästan, då menar jag nästan, förträngt personen träffar man på den på mest omöjliga platser som finns. Genom kompisar som man inte visste den personen kände, på de mest udda busshållsplatser, caféer, bibliotek, fetser .. aa you name it. ''
Och när till och med ens familj säger att vi två hade något speciellt måste det väl ändå vara så, eller? Denna person jag pratar om gör mig fortfarande varm i hjärtat. Det är nog den enda person i hela världen som får mig att vara så där härligt glad. Och är man fortfarande kär efter dessa år om man gråter så fort man tänker på vad man förlorat ?